ATT LEVA MED KINES

Tekst: Per-Arne Jonsson
Gjenngitt etter tillatelse av forfatter.

Många undrar hur kinesen egentligen är. Hur fungerar den hemma och bland andra människor och djur? Hur sköter man den på bästa sätt? Är det något speciellt med den som man bör känna till?

Jag ska utifrån min lilla erfarenhet, i kombination med vad jag har lärt mig av andra, försöka att ge min bild av Chinese crested, eller som vi också kallar den i Skandinavien, Kinesisk nakenhund.

Eftersom det finns en del skillnader mellan den hårlösa varianten och den pälsade så har jag delat upp vissa avsnitt. För enkelhetens skull så har jag kallat den hårlösa för ”nakenkines” och den pälsade för ”powderpuff” eller bara ”puff”. Man ska dock komma ihåg att den pälsade är precis lika mycket kines som den nakna.

 Varför väljer man en så här relativt ovanlig hundras? En del fascineras just av att den är så ovanlig och att den nakna varianten med sin avsaknad av päls inte liknar på det vi är vana vid när det gäller hundar. En del faller för den pälsade variantens milda elegans. En del faller för det kvicka och alerta temperamentet.

Det finns många olika skäl till att man en dag väljer att dela en bit av sitt liv med en kines. Men det som jag tror att alla är överens om är att den biten man delar snart är större än vad man trott. Kinesen är nämligen en hund som tar plats, inte så att den är stor, utan att den gärna vill vara med, helst då i centrum. Den kan mycket väl sysselsätta sig på egen hand kortare stunder, men det är en hund som absolut inte trivs med att vara ensam och sysslolös. Den tar för sig av livet och får den inte utlopp för det på ett positivt sätt så blir kinesen lätt en olycklig eller osäker hund.

Men vad ska man då ha en kines till?

Först och främst är det en underbar sällskapshund som älskar att dela livet med ”familjen” i alla möjliga sammanhang. Kinesens storlek gör att den lätt kan följa med på resor och turer.

Tack vare sin kvickhet och spänst är den utomordentligt väl lämpad för agility. Jag vet också de som med gott resultat har tränat sin kineser på kantarellsök. Lydnad i tävlingssammanhang är kanske inte kinesens starka sida eftersom de flesta kineser inte är så pigga på att agera utomhus och bland annat behöva lägga sig i vått och kallt gräs en blåsig morgon. 

I utställningssammanhang ser vi allt fler kineser med framskjutna placeringar i takt med att den kvalitativa bredden ökar och domarna får upp ögonen för rasen.

Men den största glädjen har man i vardagen. När kinesen skuttar runt i halsbrytande banor ute i trädgården eller kryper ner med nosen i ens armveck inne i soffan så är man oerhört tacksam för att den här lilla hunden hittade vägen till ens hem. 

TEMPERAMENT

Kinesen är en glad och aktiv hund. Den är full av upptåg och idéer. Man måste sätta tydliga gränser för kinesens framfart redan i tidig ålder, annars kan den ta sig oönskade friheter. För vem kan motstå en kines glittrande blick? Min erfarenhet är att kineser kan vara mycket ”personliga”. Det innebär bl a att de kan utveckla en mycket stark egen vilja. En viss grundlydighet är alltså absolut nödvändig.

Kinesen behöver också få utlopp för sin energi på ett positivt sätt i form av framför allt mental aktivering. Det finns många kul grejer man kan hitta på med enkla medel i hemmamiljö. 

MÄNNISKOR OCH DJUR

Kinesen knyter sig mycket starkt till sin ”familj” av människor. Den kan också plocka ut några andra personer som den också räknar in till den nära vänkretsen. Dessa utvalda slösar kinesen sin tillgivenhet och uppmärksamhet på i obegränsade mängder. Andra personer accepteras, men det är ofta så att kinesen själv väljer vem den ska gilla. Det är inte alla som består det ”provet”. Det är alltså fullt normalt att kinesen är något avvaktande inför nya människor och situationer. Men känner den sig trygg och får lite tid på sig så har den en otrolig anpassningsförmåga.

De flesta kineser finner sig mycket väl tillrätta med andra djur om de får chansen att lära känna dem på ett kontrollerat sätt, helst från tidig ålder. Från egen erfarenhet vet jag t ex att katt och kines kan vara världens bästa lekkamrater.

MAT

En del kineser är matvrak, medan andra är utstuderat kräsna. Mycket av det grundläggs i tidig ålder. Det är därför bra om kinesen redan från början vänjer sig vid att äta ett heltäckande torrfoder eller motsvarande.

Det kan hända att framför allt unga kineser helt plötsligt ”matvägrar”, men då får man bara stå på sig. Om man börjar locka med godsaker och handmatning har man snabbt fått en bortskämd kines.

Man bör  vara försiktig med att överdosera bl a protein och fett. Det finns kineser som reagerar med t ex hudproblem när de får för mycket av vissa ämnen. Starkt kryddad mat bör absolut undvikas.  

SOL OCH VÄRME

De flesta nakna nakenkineser älskar sol och värme. Inomhus kan de flytta sig runt till de mest otroliga platser för att kunna följa en solfläck. Men man ska tänka på att de utomhus lätt kan bli solbrända. Ska de vara ute i solen en längre stund är därför en kräm eller olja med relativt hög solskyddsfaktor att rekommendera. Speciellt viktigt är det i början av sommaren innan huden vant sig. Det finns många som låter sin nakenkines ligga i solarium på vintern. Det gör att hunden håller en fin färg, samtidigt som många hundar verkar må bra av det. Man ska dock vara mycket försiktig så att inte hunden överexponeras.

Värmen kan vara ett problem för powderpuffen. Här är det extra viktigt att se till att hunden får möjlighet till skugga och vatten när det är som varmast. 

KYLA OCH REGN

Kinesen fungerar i alla väder, men nakenkinesen är ingen stor anhängare av kalla, regniga och blåsiga vintermorgnar. Men med en enkel dress som även går ner en bit på benen och kanske ett täcke för att hålla regnet ute så klarar nakenkinesen sig utmärkt även i vårt vinterklimat. Men vill man ha en hund som kamrat på långa skidturer så är inte kinesen rätt val, såvida den inte får sitta i ryggsäcken.

Puffen klarar vintern betydligt bättre, även om det kan vara jobbigt med snö som klumpar sig i pälsen. Det är ingen bra idé att försöka dra bort snöklumparna ur pälsen eftersom sliter i pälsen. Utomhus får man försöka pilla bort så mycket som möjligt. När man kommer in så kan man duscha bort klumparna med ljummet vatten.  

HUD

Huden på en nakenkines ska vara tunn och den ska kännas mjuk och varm. Olika hundar kan ha olika hudkvalitet och det avgör hur mycket arbete man behöver lägga ner. En del har en naturligt mjuk och fuktig hud som bara behöver en lätt insmörjning med en vanlig kroppslotion någon gång i veckan. Andra har en grövre hud som lätt får utslag. Förutom den regelbundna insmörjningen kan man då periodvis behöva att 1-2 gånger i veckan smörja in hunden med en olja. (Det finns speciella oljor för päls/hud att köpa i djurbutiker, men vanlig olivolja kan också fungera.) Man låter hunden stå ordentligt inoljad i 20-30 minuter, sedan duschar man av den i tämligen varmt vatten. I samband med det masserar och gnider man hunden, gärna med en liten frottélapp. På det sättet får man ut orenheter ur huden samtidigt som man mjukar upp den. De flesta hundar tycker dessutom att det här är väldigt skönt.

Valpar och unga hundar kan ibland få problem med olika utslag. Detta är dock något som brukar gå över med tiden. Dock kan man göra en del åt det med oljemassage (se ovan) eller genom att använda speciella bakteriehämmande schampo som finns att köpa hos veterinärer.

Under rubriken hud kan man också nämna kroppsbehåring. Den ”perfekta” nakenkinesen har ingen kroppsbehåring (utöver crest, svansplym och sockar), men det är få som är helt nakna. Därför kan man i mer eller mindre grad behöva ta bort hår. Det vanligaste är att man klipper och/eller rakar bort håret. Om det är mycket kroppshår kan man först behöva använda en klippmaskin. De flesta hundar accepterar klippmaskinen om man vänjer dem försiktigt steg för steg redan från tidig ålder. Det är viktigt att vara speciellt försiktig i ansiktet, kring könsorgan och kring analöppningen. Sedan kan man använda vanliga rakhyvlar. Om inte hunden har alltför mycket utslag så brukar resultatet bli mycket bra. En del använder olika typer av hårborttagningsmedel. Här gäller det att vara extra försiktig eftersom en del hundar lätt får som små blåsor i huden av det.

En bra grundregel för att få fin hud är att hålla sig till ett bra torrfoder och inte experimentera alltför mycket med olika tillsatser, speciellt sådana med hög fett- och proteinhalt. Man ska heller inte ge hunden starkt kryddad mat.            

När det gäller bad så är det en bra grundregel att bada nakenkinesen när den är smutsig och/eller luktar illa. Om den har varit ute och blivit lerig så räcker det ofta med att spola av den i småvarmt vatten. Behöver man använda schampo så fungerar de flesta schampon för hundar bra.

En annan sak som man ska tänka på när det gäller nakenkinesen är att den lätt kan få små revor och sår eftersom den inte har någon skyddande päls. Det är därför bra att ha någon sårsalva hemma. Mindre irritationer kan ofta avhjälpas med Aloe vera.

PÄLS

Puffpälsen består av underull och en mjuk, lätt och luftig päls. Man ska få en känsla av att den står som en slöja kring hunden.

De flesta puffpälsar är tämligen lättskötta, men nästan alla puffar har en period, då de skiftar från den ulliga valppälsen till vuxenpäls, då man måste lägga ner lite mer arbete.

I de flesta fall så räcker det med att borsta igenom pälsen ungefär varannan dag för att undvika att det bildas tovor. Vissa tider på året då det är blött och smutsigt kan man behöva göra det oftare. Tänk på att pälsen ska vara torr när den borstas.

Det viktiga är att hindra att tovor uppstår. När de väl sitter där så kan man behöva plocka/klippa bort mycket päls för att få bort dem.

En ren päls tovar sig inte lika lätt som en smutsig. Därför bör man bada hunden åtminstone en gång i veckan. (I torrt väder kan man klara sig med kanske en gång varannan vecka.) Innan hunden badas ska pälsen vara genomborstad och fri från tovor. Hunden bör badas i ett schampo som är avsett för hundar. (Själv har jag god erfarenhet av schampon som innehåller jojoba-olja.) För att göra pälsen mer lättborstad och för att undvika tovor så bör man använda ett balsam. Även här finns det speciellt balsam för hundar. Om hunden har en päls som är något torr och alltför ”flygig” så kan det vara bra att inte skölja ur all balsamen, utan låta lite av den sitta kvar i pälsen. Man pressar sedan ur så mycket vatten som möjligt ur pälsen med hjälp av torra handdukar. Sedan kan man låta hunden skaka ur sig och gå omkring 10-15 minuter innan man börjar blåsa den torr. Det brukar fungera bra med en vanlig hårfön, förutsatt att den inte ger för varm luft. (Om man tycker att man behöver båda händerna fria så kan man montera den på ett vanligt golvlampsstativ med hjälp av tejp eller gummiband.) Man borstar ner håret som det ska ligga och blåser medhårs. Då minskar risken för att pälsen står åt alla håll efteråt. (På benen kan man däremot fluffa upp pälsen.) När man är klar med borste och fön så bör man gå igenom pälsen med en kam för att se till att det inte finns kvar några tovor.

På hanhundar blir pälsen på bakbenen lätt missfärgad och illaluktande. Mellan baden kan man då använda någon form av puder, antingen speciellt ”grooming powder” för hundar eller Barnängens babypuder. (Pudret bör dock inte innehålla silikon.) Man strör det över pälsen och borstar in det. Det överflödiga pudret borstar man lätt ut.   

Sommartid får puffen lätt fästingar som gömmer sig i pälsen. Man bör därför gå igenom hunden noga varje dag och ta bort eventuella fästingar med en speciell fästingborttagare. Numera finns det även mycket effektiva repellerande medel som man kan köpa hos veterinären.   

TÄNDER

Eftersom tandstatusen är en egenskap som är kopplad till kinesens nakenhet så får man vara beredd på att det kanske saknas några tänder och att de inte alltid sitter så snyggt och regelbundet som hos andra raser. Dessutom är de ofta mindre. (Detta gäller inte powderpuff som har en helt normal tandstatus.) I Mini-Nytt 2/2001 finns det en mycket bra artikel om kinesens tänder.

Det är klokt att vänja sin kines, såväl nakenkines som puff, från början vid regelbunden tandvård. Tandborstning ett par gånger i veckan med en mjuk borste är väl investerade minuter. Om det ändå bildas tandsten så kan man behöva skrapa bort den. I enklare fall klarar man det själv med t ex nageln, eller så kan man mycket försiktigt använda en sådan skrapa som tandläkare använder. Annars får man be veterinären om hjälp.

För att hålla tänderna friska och starka är det viktigt att hunden får använda dem ordentligt, t ex genom att få torrfoder och tuggredskap.

Det är inte helt ovanligt att de permanenta tänderna inte klarar av att pressa ut valptänderna. I sådana fall kan man behöva kontakta veterinär som drar valptänderna för att inte de permanenta tänderna ska komma fel. 

ÖGON

Rinnande ögon kan ibland förekomma, framför allt på powderpuff. Det ger en missfärgning runt ögat som syns mest på ljusa hundar. För att minska problemen kan man använda ögonbad som går att köpa i de flesta djurbutiker. Några droppar i varje öga 1-2 gånger per dag brukar minska problemen märkbart.

Om kinesen har mycket stora problem med rinnande ögon eller liknande bör man kontakta veterinär.

ÖRON

Öronen på kinesen bidrar i hög grad till intrycket.

Nakenkinesen

Enligt standarden ska nakenkinesen ha stående öron. I många fall är det inget problem, utan öronen reser sig själv redan i valpåldern. Men i andra fall så är öronen så stora, svaga eller behårade att de hänger. I en del fall så är det bara toppen på örat som tippar, i andra fall så hänger hela örat. En del hundar kan ha hängande öron som de reser när de blir upphetsade eller när de får syn på något spännande. Hundar som tidigare haft fina stående öron kan i samband med tandömsningen ”tappa” öronen.

Mitt råd är att börja tejpa öronen redan på ett tidigt stadium, helst innan 8 veckors ålder. Då skapar man bästa möjliga förutsättningar för att hunden även i vuxen ålder ska bära sina öron korrekt. Precis som med så mycket annat så är detta sällan något som hunden upplever som störande förutsatt att man vänjer den vid det försiktigt.

Först av allt så bör man raka bort allt hår från öronen. Det vanligaste sättet är att man sedan tejpar relativt löst runt örat så att det blir som en rulle. Tejpen bör sitta så långt in mot örats bas som möjligt. Om öronen är mycket stora eller tunga så kan man förankra dem genom att tejpa samman dem över skallen med ett band av tejp mellan öronen.

En annan metod som kan fungera är att lägga ett inlägg av relativt stabilt gummi med fäste på ena sidan, typ skavsårstejp. Sedan placerar man en bomullstops på insidan, från örats bas mot toppen. Därefter lägger man ytterligare ett inlägg ovanpå.    

Oavsett hur man gör så ska man vara uppmärksam på att hunden inte kliar av sig tejpen. Man bör använda en sjukvårdstejp som låter huden andas och som inte skadar huden.

Min erfarenhet är att man även i vuxen ålder kan hjälpa ett svagt öra på plats med tejpning.

På en del hundar kan det räcka med att man klipper ur en del hår ur örat. Man kan med en sax klippa bort det hår som sitter på insidan och utsidan av själva öronlappen, men spara det som sitter ytterst och som bildar fransarna.

Powderpuffen

Puffen kan enligt standarden även ha hängöron. I Europa är hängöron det vanligaste, men i t ex USA dominerar stående öron.

Om man har en puff med öron som pekar åt var sitt håll kan man behöva ta ett beslut om i vilken riktning man vill hjälpa till. Rakar man det hängande örat så är det möjligt att det reser sig av sig själv. Det kan vara betydligt svårare att få de stående örat att hänga.    

KLOR OCH TASSAR

Kinesens klor är något längre än hos en del andra raser, men det är viktigt att de inte växer sig för långa. Redan i mycket tidig ålder bör man vänja valpen vid att få sina klor klippta. Normalt behöver man göra det ca 2 gånger i månaden på framtassarna. På baktassarna behöver man inte göra det lika ofta.

Speciellt vintertid kan det vara bra att smörja in trampdynorna med tassalva. (Det finns att köpa i de flesta djurbutiker.) Salvan hjälper till att hålla trampdynorna mjuka och förhindrar sprickor som lätt kommer på vintern. Dessutom minskar det problemen med irritationer av vägsalt.

På puffen kan det vara klokt att klippa bort pälsen som växer mellan trampdynorna. Det gör man enklast med en liten sax med runda toppar.

UTSTÄLLNINGSPUTS

Eftersom det är många som undrar hur man ”bäst” ska presentera en kines på utställning kommer här också några råd och tips.

Gemensamt för både den nakna och den pälsade varianten är att tänderna ska vara rena och att klorna ska vara klippta. Det är något man helst gör några dagar innan utställningen.

Nakenkinesen

Mängden arbete beror mest på hur mycket kroppshår hunden har. Eftersom de flesta nakenkineser trots allt har en del kroppshår så beskriver jag även det som behöver göras i form av klippning/rakning.

Om hunden är någorlunda ren så kan man starta med att med en klippmaskin klippa bort det kroppshår som ska bort. Har man en liten och behändig maskin kan man även göra en del av finputsen i t ex ansiktet med den. Annars får man använda rakhyvel eller motsvarande. Det är viktigt att vara lätt och försiktig på handen så att man av misstag inte skär hunden. Det är lätt gjort på ställen som nosen, armbågar, knän etc. På de ställena kan man försöka dra huden lite så att den inte ligger precis över ben när man ska raka. En del kineser har också små hudflikar i ansiktet där man måste vara extra försiktig.

Hur mycket ska man då ta? Jag ska ge några små tumregler, men det är viktigt att man anpassar det till varje hund. (På en hund som är mycket högbent kanske man vill spara sockar högre upp på benen för att få hunden att se något lägre ut på benen.)

·         Börjar vi med svansen så brukar det vara lagom att raka 1.5-2.5 cm ner på svansen, från svansroten räknat.

·         Sockarna bör sluta ca 1-2 cm ovanför ”handloven”.

·         Om hunden har så mycket crest så att den växer ner på ryggen så bör man klippa så att hårfästet inte går längre ner än till övre kanten på skulderbladet. (Om hunden har en mycket lång rygg kan man spara lite mer för att ge intryck av en kortare rygg.)

·         På halsens sidor bör inte hårfästet vara längre ner än halva halsens bredd.  

·         I ansiktet klipper man helt rent så att det bildas en rak horisontell linje mellan yttre ögonvrån och örat. Hur mycket man vill spara på nosryggen beror lite på hundens nosparti. På en hund med lång nos kan man låta fästet gå ner en bit under ögonlinjen, medan man hos en hund med kortare nos gärna vill ha det lite högre, dock inte högre än ögonlinjen. 

·         Det finns de som även rakar öronen, men eftersom det är önskvärt med fransar på öronen så är det inget som jag rekommenderar för utställningar. 

När man är klar med klippning och rakning/hårborttagning är det dags för bad. En hund med ljus behåring kan gärna få en schamponering i speciellt schampo för ljusa hundar. Det finns även schampo för mörka hundar om man vill framhäva en mörk crest lite extra.

Avslutningsvis använder man gärna balsam för att få behåringen mjuk och fin. Jag brukar rekommendera att blåsa hunden torr efter badet. Med hjälp av en borste minskar man risken för att cresten blir vågig eller krullar sig.   

När hunden är torr på smörjer man in den med en lotion som inte är alltför kladdig. (Själv använder jag gärna Aloe vera.)

På själva utställningsdagen räcker det oftast med att borsta igenom crest, sockar och plym, samt en insmörjning för att få lite extra lyster i huden. (Huden får dock inte kännas kladdig när man rör vid den.) Om man vill ge lite extra stil på en ljus crest, sockar och plym finns det de som masserar in majsstärkelse i håret. Förutom att det gör håret vitare så bidrar det till att skapa mer struktur. 

Powderpuffen 

En vecka innan badar man hunden och låter den sedan gå med lite extra balsam i pälsen fram till kvällen innan utställningen. Då börjar man med att borsta ur pälsen noga och ser till att det inte finns några tovor. Sedan är det dags att klippa rent ansiktet. Det normala är att man klipper efter samma princip som med nakenkinesen, dvs en rak horisontell linje från yttre ögonvrån till örat. Hur mycket man klipper upp på nosryggen beror på nospartiets längd.

På halsen klippar men ner i ett ”V” som har sina ytterkanter vid öronen och spetsen en bit ner på halsen. Hur långt man klipper beror på hur mycket man vill framhäva halsen, och på hur mycket päls hunden har. (En del klipper bara ner till struphuvudet, medan andra klipper ner till bröstbenet.)

Om hunden har mängder med päls kan man också behöva forma tassarna med en sax. Det vanliga är då att man klipper bort en del av pälsen längst ner på tassen som pekar utåt medan man spar mer av det som pekar framåt.

Man badar noggrant med två schamponeringar och en omgång med balsam. När man blåser hunden torr så är det viktigt att redan från början borsta pälsen på plats där man vill ha den. Speciellt gäller det ryggen, nacke/hals och huvud. Det vanliga är att man lägger en mittbena ända från huvudet ut till svansroten. Då framhäver man både hals och rygglinje på bästa sätt.  

Har man en puff med ”flygig” päls så kan man på utställningsdagen ha lite balsam utblandat med vatten i en sprayflaska. Innan man ska in i ringen så duschar man hunden lätt och borstar/kammar försiktigt in det så att pälsen håller sig bättre på plats.

DEN GAMLA KINESEN

Det är inte ovanligt med kineser som blir långt över 10 år. Som med alla äldre hundar så bör man anpassa motion och mat. Men man ska komma ihåg att den gamla kinesen ofta har mycket kvar av sin energi, och det är något som man bör ta vara på.

Ett problem som kan dyka upp på äldre nakenkineser är tandförluster. Efter 7 års ålder ska man inte bli förvånad om en del tänder börjar kännas något lösa. Nakenkinesen har som tidigare nämnts ofta mindre och svagare tänder än andra raser.

Hos nakenkinesen kan man också se förändringar i huden i form av mycket små hårda vita kulor. Detta är helt normalt och inget man behöver vara orolig för. Huden mister också något av sin smidighet och mjukhet med stigande ålder.

Man bör också tänka på att speciellt den nakna varianten kan behöva skyddas lite extra mot väder och vind på sina gamla dagar. Stela muskler och leder kan också må gott av lite stretching och massage.
 

Hanhund eller tispe:
 Det er ingen stor forskjell på hanhunder og tisper. Noen vil si at en hanhund har mer personlighet enn en tispe, men det er mye øyet som ser. En hanhund røyter noe mindre enn en tispe, og den får heller ikke løpetid. Skal man kun ha en hund som familiehund eller muligens  litt til utstilling, bør man velge en hanhund. Dersom du ønsker en hund til lydighet eller agillity er det best med en hanhund, da tisper med løpetid ikke får stille i konkurranser. Oppdragelsen er den samme for begge kjønn – tispene er ikke lettere å oppdra enn en hanhund.